Det är ett redigt hus det här!

Nu är den stora ombyggnaden klar – det trodde jag inte om Lisa och Joa, att de skulle ro detta i hamn!

Herr Nilsson har malt som en gammal kvarn om alla krig och kanoner han sett. Men när han var grabb, då var han inte så morsk när han sprang ärenden för Pastor Pärson. Då fick han skavsår av farfars för stora skor och gnällde som en jänta. Ha ha!

Familjen Bergman var bra. Barnen fick tidigt lära sig hur ett skruvjärn skulle dras.

De kom alltid och skulle vara med när jag snickrade och lärde sig sånt man behöver kunna. Nu har de flugit ur boet och det är mest data som gäller.

Det där turturduvorna som bodde högst upp? Dem har jag tänkt på. De var ju så söta och så kära – hur gick det för dem sen?

Sen var det ju Fröken Andersson… där var ett jäkla spring med karlar. Fast hon levde ensam, sånt slöseri med en grann tös!

Hon var väl för jäktig? Ibland fick jag läxa upp henne för att hon inte höll rent i tvättstugan.

Jo, jag har hunnit sett en del under åren här i huset, fast sen blev det ju tomt och tråkigt ett tag och det var då som Direktören satte igång och fixade till allt så att han och Lisa kunde starta lägenhetshotell.

Välkommen till mitt hus!
Portvaktaren

Fler bildberättelser…